Stolpe ut...

Kollegan C, summerar min inlägg lite längre på "Respektlöst". Ett mycket bra skrivet inlägg. Läs det!
Idag när vi kom till jobbet, så fick vi veta att vi skulle ha ett blixtinkallat möte. Jag, C, chefen, Chefens Chef och kollegan M. Vi hann knappast fylla på kaffemuggen innan vi vart inkallade. Så, vi gick in i konferansrummet, fyllda av förhoppningar om att det skulle bli ändring. Ack så fel vi hade. När chefens chef... B, började prata. Så kände vi direkt att det inte skulle leda oss någon vart alls. Det lät mest som att B försökte släta över hela situationen. Med ord som, "Ni verkar ha lite kommunikationsproblem" etc. Inte något om hur vi skulle lösa situationen, eller vad vill skulle göra åt allt. Sen så lämnade han oss, för ett annat möte.

Kvar vart jag, C, chefen och M... chefen och M hade ett mission... att åter igen frågasätta våran uppskattning om hur lång tid projektet ska ta. Så vi började omvärdera allt i timmar istället för dagar. (Vilket vi såg som ett desperat försök att hitta hål i våran uppfattning om tiden). Vi har blivit så ruskigt apatiska inför det här projektet att vi egentligen struntar i hur det går, vi tas ju ändå inte på allvar. Även när vi backar på vissa tider för att det mer ska passa deras uppfattning, så tycker de att tiderna är för mycket. Det verkar verkligen inte som att dem vill att vi ska må bra på jobbet. När de hela tiden försöker hitta kryphål för att få ner tiderna. Ifrågasätter våran uppfattning hela tiden. Så, hela förmiddagen gick åt, till att chefen och kollegan M, återigen ska ifrågasätta våra uppfattning om hur lång tid vi tror att det tar.

Så efter lunch, gick vi ner till fack-kontakten vi har och uppdaterade henne om läget. Berättade hur vi tyckte att allt hade gått till. Hur vi mår, och hur vi känner inför jobbet just nu. Att vi inte orkar med det här längre. Hon kommer (Om hon inte redan att gjort det) att prata med B om det. Det måste få ett slut.

För jag är så satans less på att inte bli respekterad av chefen, det är en otrolig mental press hela tiden. Om man skulle gissa, så pallar varken jag eller kollegan C länge till... Antingen så blir en av oss sjukskrivna för utbrändhet, och då kommer den andra snart att följa efter. Eller så kommer en av oss att hitta ett nytt jobb... och då kommer den andra att följa efter. Det är tråkigt att det har gått så här långt.

Är det någon som känner till något jobb som skulle passa mig... hör gärna av er. Jag är intresserad!

/Kollegan P

Bollen är i full rull...

Idag har vi satt den stora bollen i rullning. Jag och kollegan C gick efter lunch in till fack-ordförande på företaget, och bad att få en pratstund med henne. Vi sattes oss ner lite avskilt i ett mötesrum och började vårat samtal. Vi tog upp all jag skrev om i gårdagens blog och en hel del mer.

Hon verkade vara helt chockad över vad vi berättade för henne, och hon tyckte att vi skulle kalla till möte med våran chefs chef.

Vi har ju följt spelets alla regler gällande det här, vi har vänt oss till våran närmaste chef. Och då han inte har lyssnat, och behandlat oss totalt respeklöst... så gick vi upp ett steg.

Så i morgon (lördag) kommer jag och kollegan C att sätta oss ner för att sammanställa våra papper. Skriva på alla mötesanteckningar, och tids-skisser, vi kommer att göra en projekt-plan, där vi ritar in vart projektet kommer att sluta om vi går efter våra beräkningar... och hur mycket vi kommer att hinna göra om vi går efter chefens magiska tidsuppfattning.

Och sen i nästa vecka så kommer vi att tillsammans med fack-ordförande att ha ett samtal med chefen över våran chef. Det kommer att bli intressant. Känns lite nervöst... även fast vi har gjort allt rätt, så kommer våran närmaste chef att bli sur på oss, för att vi har gått över hans huvud. Men ärligt talat så vill jag skita i det.

/Kollegan P

Behold the magic of IT

Idag är jag riktigt förbannad. Allt grundas på ett projekt vi ska göra på jobbet (Som redan är 3 månader försenat).

Här kommer en liten resumé.
I oktober så vart jag och kollegan C ombedda att sätta oss ner och räkna på ett projekt, vad det skulle ta i tid att utföra det. Projektet omfattar en ny databas, nya SQL-queries och nya PHP-script för att presentera den nya databasstrukturen. När jag och C räknade på det, så kom vi fram till att det skulle ta 100 dagar minimum för 2 personer 5 dagar i veckan, för att komma upp i samma funktionalitet som finns idag (Men med en ny och vassare databas).

Behold, the magic sell.
Våran chef som också har agerat säljare i det här projektet, fick tids-specifikationen dagen efter att vi hade gjort den, diskuterat den och gått igenom den igen. Jag och C stod fast vid vad vi hade räknat fram för tider, och var helt överens. När chefen fick höra vad det skulle ta i tid, så utförde han sin vanliga räkne-magi, och fick ner tiden till hälften. Dvs, 100 dagar för en person. Som om det inte vore nog att han hade halverat tiden vi hade räknat fram, så gick han nu också ut och presenterade den här tiden för kunden. Som i sin tur accepterade priset och tiden.

När vi sedan jag och C fick veta att projektet var sålt på halverad tid (och den tid som vi hade satt som absolut minimum) så vart vi givetvis helt tagna. Hur kan han på fullaste allvar tro att vi ska lösa något, som vi har räknat på och gått igenom nog... på halva tiden? Efter det här så har det bara rullat på, det ena efter det andra.

Helt plötsligt så kommer vi inte bara att få nöja oss med halva tiden, nej nu kommer bara en person att få sitta max 4 dagar i veckan med det hela också. På samma deadline, som om vi hade suttit 2 personer 5 dagar i veckan. Den andra personen ska nu få gå in kanske 1 dag i veckan och avlasta.

På dessa 3 dagar som person 2 (inhopparen) inte jobbar med projektet, så hinner person 1 göra en väldig massa. När sedan person 2 ska hoppa in bara en dag för att avlasta, så har person 2 säkert en halv dag som går bort, bara för att läsa in sig på allt det nya. Detta betyder att kvar blir en halv dag att producera något på. När person 1 sedan ska börja arbeta på projektet igen, så är det samma visa för honom. Han kanske inte förlorar så mycket som en halv dag, men några timmar går det nog åt för att komma ifatt, på hur person 2 har tänkt.

Just det, jag hade ju inte berättat att kollegan C ska ha 4 veckor semester i sommar också, och jag ska ha 2 veckor. Yttligare 20 + 10 dagar som går bort från produktionen, och chefen har ändå kvar samma deadline.

Första mötet.
Efter mycket diskuterande fram och tillbaka mellan mig och kollegan C, så stämte vi möte med chefen. Vi ville ställa honom mot väggen och fråga hur han egentligen hade tänkt att vi skulle få ihop det här. Så, jag och kollegan C beger oss till chefens kontor med papper och penna, samt våran originalskiss i högsta hugg. Nu tänkte vi att vi skulle få klarhet i hur det skulle lösas. Ni tror säkert att sagan får ett lyckligt slut här, och allt blir frid och fröjd. Men ICKE! Vi går igenom allt med chefen, och skriver anteckningar. Mötet avslutas, jag och C går till våra respektive arbetsstationer och renskriver anteckningar. Efter det så läser vi igenom dessa anteckningar, två gånger. Vi är helt överens om att det som står på papperna är det som sagts på mötet. Trodde vi. När vi sedan går tillbaka till chefen för att få anteckningarna på-skrivet av honom, så är det flera punkter som vi inte alls har sagt (enligt chefen), varpå han börjar stryka och ändra i mötes-anteckningarna... Respektlöshet nr1.

Time passes by.
Så var vi framme vid idag. Vi vart kallade till ett standardmöte med hela avdelningen på eftermiddagen, för att gå igenom vart vi stod med mindre projekt osv. Så kom vi in på projektet jag har beskrivit här i texten. Då helt plötsligt så, är våran originalskiss bara påhittat. För enligt chefen så var det 100dagar för en person, som vi hade kommit överens om. Vad vi än sa, och hur mycket vi än försökte att framföra att så inte var fallet. Så körde chefen över oss total, och jag tog det som att han indirekt anklagade oss för att ljuga för honom och de andra på mötet. Respektlöshet nr2.

Så började chefen prata om uppsägningar och att firman inte skulle finnas kvar om vi inte hann färdigt med jobbet. Det var vid det här tidpunkten jag slutade lyssna.

Summering.
För att sammanfatta det hela. Så kan man säga att vi ska göra ett jobb, som är beräknat på 100 dagar för 2 personer (5 månader parallellt jobbade av två personer.)... Minimum! För att komma upp i samma funktionalitet som är idag. Projektet såldes baserat på 100 dagar för 1 person, 3-4 dagar i veckan och 1 person 1 dag i veckan (Med bortfall på ca 1 dag per vecka för uppstart för den andra personen). Den tiden kom till genom magi och offrade grävlingar.

Jag är JÄVLIGT less på att bli behandlad som skit av chefen, att ständigt bli totalt överkörd. Att få höra att man inte alls sagt saker (Som både jag och kollegan C är överens om, och har på papper). Total jävla respektlöshet från chefen! SKÄMS!

Skulle det dyka upp ett nytt jobb, så är jag den första att tacka jag till det. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för slags jobb... bara jag slipper med den situation som nu är på jobbet. Jag vet att kollegan C också resonerar såhär, och att om någon av oss skulle bli tvungen att behöva gå från jobbet, så följer den andra med.

Om någon läser det här, och har tips på vad vi ska göra. Skriv gärna en kommentar till det här inlägget.

/En enormt förbannat Kollegan P.

Edit: Glömde att skriva att kunden här ifråga är chefens svåger.