Stolpe ut...

Kollegan C, summerar min inlägg lite längre på "Respektlöst". Ett mycket bra skrivet inlägg. Läs det!
Idag när vi kom till jobbet, så fick vi veta att vi skulle ha ett blixtinkallat möte. Jag, C, chefen, Chefens Chef och kollegan M. Vi hann knappast fylla på kaffemuggen innan vi vart inkallade. Så, vi gick in i konferansrummet, fyllda av förhoppningar om att det skulle bli ändring. Ack så fel vi hade. När chefens chef... B, började prata. Så kände vi direkt att det inte skulle leda oss någon vart alls. Det lät mest som att B försökte släta över hela situationen. Med ord som, "Ni verkar ha lite kommunikationsproblem" etc. Inte något om hur vi skulle lösa situationen, eller vad vill skulle göra åt allt. Sen så lämnade han oss, för ett annat möte.

Kvar vart jag, C, chefen och M... chefen och M hade ett mission... att åter igen frågasätta våran uppskattning om hur lång tid projektet ska ta. Så vi började omvärdera allt i timmar istället för dagar. (Vilket vi såg som ett desperat försök att hitta hål i våran uppfattning om tiden). Vi har blivit så ruskigt apatiska inför det här projektet att vi egentligen struntar i hur det går, vi tas ju ändå inte på allvar. Även när vi backar på vissa tider för att det mer ska passa deras uppfattning, så tycker de att tiderna är för mycket. Det verkar verkligen inte som att dem vill att vi ska må bra på jobbet. När de hela tiden försöker hitta kryphål för att få ner tiderna. Ifrågasätter våran uppfattning hela tiden. Så, hela förmiddagen gick åt, till att chefen och kollegan M, återigen ska ifrågasätta våra uppfattning om hur lång tid vi tror att det tar.

Så efter lunch, gick vi ner till fack-kontakten vi har och uppdaterade henne om läget. Berättade hur vi tyckte att allt hade gått till. Hur vi mår, och hur vi känner inför jobbet just nu. Att vi inte orkar med det här längre. Hon kommer (Om hon inte redan att gjort det) att prata med B om det. Det måste få ett slut.

För jag är så satans less på att inte bli respekterad av chefen, det är en otrolig mental press hela tiden. Om man skulle gissa, så pallar varken jag eller kollegan C länge till... Antingen så blir en av oss sjukskrivna för utbrändhet, och då kommer den andra snart att följa efter. Eller så kommer en av oss att hitta ett nytt jobb... och då kommer den andra att följa efter. Det är tråkigt att det har gått så här långt.

Är det någon som känner till något jobb som skulle passa mig... hör gärna av er. Jag är intresserad!

/Kollegan P