Det blir inte bättre...

... Det blir snarare sämre, för varje dag som går. För att citera ur en film jag såg nyligen, och det här citatet summerar det hela väldigt bra. Just hur jag känner för jobbet just nu.

So I was sitting in my cubicle today, and I realized, ever since I started working, every single day of my life has been worse than the day before it. So that means that every single day that you see me, that's on the worst day of my life

// Peter Gibbons, Office Space

Det är verkligen en kamp med mig själv varje morgon jag ska gå till jobbet. Jag har verkligen ingen lust att sätta foten utanför dörren för att sedan åka den långa vägen ner till jobbet. För man vet ju verkligen vad som väntar där. Är det inte ett konstant pratande med sig själv av en viss kollega, så är det skryt från "chefen" eller gap och skrik från "chefens" högra hand.

Det som nu väntar är en genomgång av nuvarande projekt, som är så försenat så det är larvigt. Varför är det försenat? Jo, för att vi måste släppa det ständigt för att göra små skitsaker, som verkligen kan vänta till en annan dag. Får vi sitta den tid vi behöver på det? Nej, det är klart vi inte får.

Tycker det är ganska kul också, eftersom de andra verkar inte se vad som är problemet på avdelningen, det verkar bara vara jag och kollegan C, som ser det. Fast vi pratar ju om det utanför jobbet. De andra kanske inte pratar med varandra så mycket, eftersom stämningen är som den är. Men just nu har nog stämningen nått botten, jag tror faktiskt inte på fullaste allvar att den går att rädda.

Vad är nu grunden till allt det här kan man fråga sig. Jag tror bestämt att det hela började ta fart på riktigt när "chefen" bara lyssnade med ena örat på oss (som han förövrigt alltid gör) när vi ombads räkna på ett jobb. Eftersom ett öra bara hör hälften så bra, så vart tiden vi hade räknat fram, halverad. Det drogs inte bort en dag eller två, utan 50 hela dagar. Sen går "chefen" ut och säljer projektet på dessa grunder (alltså den halverade tiden). Detta resulterar i att vi går till motattack, vi vill verkligen inte sitta och slita som djur, för något våran "chef" har fantiserat ihop.

Efter det så har det bara gått utför. "chefen" i princip anklagar oss för att ljuga (eftersom han ALDRIG erkänner att han har fel. Det har aldrig hänt). "Chefen" har också efter det, bestämt i princip allt om projektet, saker som han inte har en aning om. T.ex vilket språk det ska skrivas i. Kan bara berätta att han valde ett språk som begränsar och nästan gör det omöjligt att utveckla det vi har projekterat för. Men han bestämde det, bara för bestämmandets skull. Impulsbeslut brukar oftast hoppa upp och bita en, i den delen man sitter på.

Men jag tror helt ärligt, att det inte kommer att bli något förbättring i sammanhållningen, inte så länge vi har en "chef" som inte vet vad ödmjukhet är. En "chef" som i princip kallar oss för lögnare. En "chef" som tror sig veta allt, och tar beslut som han inte borde ta, men tar ändå bara för att få bestämma.

Om jag skulle försöka komma med en möjlig lösning på problemet, skulle det nog vara att degradera "chefen", så han inte har något som helst personalansvar och inte heller något rätt till beslutsfattande. Då tror jag det skulle bli aningen lättare stämning på jobbet.

//Kollegan P